mintjockis

Det ger en sån tydlig bild att se sig själv på bild - det bekräftar nämligen att jag inte gnäller över nåt som inte finns. Typiskt tjejer annars, inte sant? "jag är så tjock"; säger tjejen som är 3 gånger smalare än mig. Yeah right!  



Men visst har jag väl ändå rätt att klaga? Visst är det inte så konstigt att man inte gillar att klä upp sig längre, inget sitter ju fint ändå! Och att gå på fest eller att träffa människor i största allmänhet, är även det en jobbig sits som jag försöker undvika..



"Du är så fin & jag älskar dig mest i hela världen", en vanlig komentar från min sambo. Jag önskar så innerligt att jag hade kunnat tro på det han sa - men det är omöjligt. FIN?? Vart då?

Jag vet att jag inte är fin, han behöver inte ljuga.


Åh vad depp jag mår över min kropp - min mage. Hänget. Jag skulle så gärna vilja njuta av solen & sommaren, gå i shorts och linne jag med. Istället sitter jag med t-shirt och pösiga brallor som går upp till brösten, allt för att "hänget" ska få plats innunder istället för att hänga över linningen - för hur snyggt är det på en skala? Suck...

Tack för alla era komentarer - jag har fortfarande inte bestämt om jag ska godkänna dom så att alla kan läsa? Vad tycker ni?


Jag har funderat på hela min situation och jag har faktiskt gått ner ca 34 kg, med hjälp av GI metoden bland annat, och det är väl egentligen inte så konstigt om det är tufft att gå ner de sista kilona. För det är just det det är; Skitsvårt!


När jag dessutom känner mig nöjd med min vikt som den är just nu (bara jag får bort huden!) så gör detta säkert mig mer omotiverad, omedvetet.


Jag har diskuterat det hela med min sambo och näe, jag fixar inte cambrige. Jag har varit emot "pulver" sen början och innerst inne tror jag inte på det. Ärligt alltså. Jag har gått ner 3 kg på 5 dagars ren kur, men när jag börjar äta igen så lär jag ju gå upp 2 kg igen - det står tom i papperna från Cambridge att man ska gå ner 2 kg mer än vad man vill, eftersom man går upp i vikt sen. Vilket då ger ett resultat på -1 kg.

Så, jag tror att jag kan få ett liknande resultat av att äta LCHF/GI kost - då jag dessutom slipper gå hungrig, jag kan unna mig gottis som mörk choklad och fruktsallad i värsta fall. Jag slipper förklara för mina barn som undrar "varför inte mamma äter" när det dukas fram middag..


Så, jag lägger ner min cambridge. Kalla mig svag om ni vill, men jag fixar det inte..




Såhär se min mage ut när jag ligger ner... usch.. huden "flyter ut" och ja... ni ser ju själva.. :/





Och kortet ovan är taget från sidan, med bröst till höger och ben till vänster :p



Hur viktigt är det egentligen att ens BMI är "normalviktig" innan man gör sin op? Tror ni kirurgen nekar mig OP pga det? Typ det enda jag tänker på numera, så är tacksam för allas spekulationer....

Jag har funderat över om man skulle ta med sig bilder, från innan min viktnedgång, på bedömningen? Blir lite mer "bevis" då... kanske till min fördel.... Eller?








Vad tror ni?

Jag hatar sanningen, undviker speglar och hatar att prova kläder. På tal om kläder har jag nog inte handlat några nya kläder till mig själv sen.... innan jag blev gravid med lilleman. Han är nu 1,5 år.

Jo, förresten! Jag köpte en röd, vid & luftig, tunika till jul. Det var allt.


Nu har jag i alla fall kommit ett steg längre i bearbetningen mot sanningen. Jag har tagit kort på mig själv, min kropp & mitt häng. Boven i dramat. Hänget. 




Det är svårt att acceptera, ögonen blir glansiga och man undrar hur det egentligen kunde bli såhär illa? Två barn, en född 2007 den andra 2008. Dottern vägde 4,6 kg och lilleman 3,7 - TROTS han föddes 6 veckor för tidigt!



Fy, denna bilden är nog den mest avskyvärda av dom alla. Men nu visar jag den för er. Jag har fått modet jag så länge saknat, jag börjar acceptera. Jag förstår att jag måste acceptera, för att kunna gå vidare. Jag måste vara stark, istället för svag.


Men visst ser det sjukt groteskt ut? (jag hör hellre ett sant JA, än ett falskt NEJ...)


Jag, November 2008


Jag har kämpat i 1,5 år. Minskat över 30 kg i vikt sedan jag födde min son, för 1,5 år sedan. Jag väger 6 kg MINDRE nu, än när jag träffade min sambo - pappan till våra barn. HAN däremot, väger 30 kg MER än när vi träffades. Jag är 1,54 cm kort - han är 1,97 cm lång. Vi är som helan & halvan.

Men jag älskar honom av hela mitt hjärta ♥


Och saken är den, att det i mina ögon inte handlar om en siffra. En vikt. Det är självbilden, "innehållet" som är viktigt. Otroligt viktigt.

Min sambo mår inte det minsta dåligt över att ha gått upp i vikt, jag däremot mår sämre än nånsin - dels av att ha gått upp så mycket, men också för att ha gått ner så mycket - det var ju DET som skapade mitt häng. Äckliga, motbjudande häng.


Jag ber till gudarna att jag blir godkänd för en bukplastik av landstinget, första steget dit är mötet om en vecka. Vi koncentrerar oss på det och jag ber er läsare, att snälla hålla tummarna för mig. Det kan behövas.

När jag mäter får jag det iaf till 6 cm häng.... äckligt häng ....



Jag bryr mig inte om bristningarna eller rynkorna, bara jag slipper hänget!



Usch



Utan kläder



Samma pose MED kläder



Och med ett vitt linne - visst "putar" hänget ut, men det är väl nedstoppat i byxorna...



9 dagar kvar tills jag ska till vårdcentralen. Usch, jag börjar få ångest... :S