mintjockis

Jag är en driven tjej. Jag är nyss fyllda 25 år, jag jobbar 75%, driver ett eget företag (en webbshop) och pluggar samtidigt till taxichaufför på distans. Utöver detta har jag min sambo och våra underbara barn, storasyster på 3 år och lillebror på 1,5 år. Det är fullt ös - från morgon till kväll!


Träningen är något som ger mig ångest - jag vill så gärna, men det finns inte tid. Eller ork. Man känner sig otillräcklig.....


Jag fick ett ryck igår och gick genast in på blocket och fann den; En Crosstrainer från stadium, för en 1000-lapp. Den fanns kvar och vi ska hämta hem den idag.





Nu kanske det blir lite mer träning? Eller kommer den bara stå och samla damm? Hoppas inte. En crosstrainer är den ultimata träningsmaskinen som bränner maximalt fett. Jag börjar och slutar alltid ett gympass med 30 min på crossen, den är helt underbar!


Så, håll tummarna för mig nu. Jag bara SKA SKA SKAAA ner i vikt. Det SKA gå!! *ger mig tusan på*


Förresten! Nån som har förstått den stora skillnaden mellan GI och LCHF? *hm

Tack för alla era komentarer - jag har fortfarande inte bestämt om jag ska godkänna dom så att alla kan läsa? Vad tycker ni?


Jag har funderat på hela min situation och jag har faktiskt gått ner ca 34 kg, med hjälp av GI metoden bland annat, och det är väl egentligen inte så konstigt om det är tufft att gå ner de sista kilona. För det är just det det är; Skitsvårt!


När jag dessutom känner mig nöjd med min vikt som den är just nu (bara jag får bort huden!) så gör detta säkert mig mer omotiverad, omedvetet.


Jag har diskuterat det hela med min sambo och näe, jag fixar inte cambrige. Jag har varit emot "pulver" sen början och innerst inne tror jag inte på det. Ärligt alltså. Jag har gått ner 3 kg på 5 dagars ren kur, men när jag börjar äta igen så lär jag ju gå upp 2 kg igen - det står tom i papperna från Cambridge att man ska gå ner 2 kg mer än vad man vill, eftersom man går upp i vikt sen. Vilket då ger ett resultat på -1 kg.

Så, jag tror att jag kan få ett liknande resultat av att äta LCHF/GI kost - då jag dessutom slipper gå hungrig, jag kan unna mig gottis som mörk choklad och fruktsallad i värsta fall. Jag slipper förklara för mina barn som undrar "varför inte mamma äter" när det dukas fram middag..


Så, jag lägger ner min cambridge. Kalla mig svag om ni vill, men jag fixar det inte..




Såhär se min mage ut när jag ligger ner... usch.. huden "flyter ut" och ja... ni ser ju själva.. :/





Och kortet ovan är taget från sidan, med bröst till höger och ben till vänster :p



Hur viktigt är det egentligen att ens BMI är "normalviktig" innan man gör sin op? Tror ni kirurgen nekar mig OP pga det? Typ det enda jag tänker på numera, så är tacksam för allas spekulationer....

Idag är det dag 5 och jag är tveksam mot om jag pallar ytterligare en veckas REN kur? Jag är .trött hela tiden och orkar ingenting, tycker jag... Om man ändå visste hur lång tid det tar innan man får kallelsen till kirurgen....!

Då har jag kanske ett bra tag på mig och kan äta efter strikt GI istället, något jag både är pigg, glad och mätt av. Usch, vilket dilemma... Dessutom har jag mens och är SÅ chokladsugen! :p


Vad hade NI gjort?

Kört 2 veckor ren kur för snabb viktminskning eller chansat och ätit via GI istället? :S (fast vågar man chansa? jag har ju bara n chans när jag väl står hos kirurgen sen...) Suck!

Så var dag 2 med cambridge snart avklarad och jag har faktiskt lyckats hålla mig till mina 3 påsar mintchoklad. Men det har varit lite tuffare idag. Mensen kom såklart och jag har varit ganska hungrig - och SÅ sugen på "nåt gott". Men, jag har lyckats hålla mig. Känns bra.

Jag var på affären innan och suktade efter godishyllan, men jag köpte endast ett paket quornbitar. Det är ett vegetariskt alternativ till kött - fast det är en svampprodukt. Supergod att steka, ha på lite vitpeppar och salt - för att sedan äta som "snask" :)

Det lär rädda mig genom mensperioden :p

Vaknade i morse och ställde mig direkt på vågen, efter ett dygn med cambridge visade resultatet -1,6 kg!! det gav mig en rejäl energikick och jag ska faktiskt ta mig en rejäl promenad innan jag börjar jobba. Underbart!



Och bara för att förtydliga; Ja, jag fattar med att det är vätska som försvunnit. Men som sagt, minus är ändå minus :)

Jag har precis kommit hem från en timmes rask promenad, känns underbart!


Jag har hållt mig till mina 3 påsar mintchoklad och mitt vatten, och första dagen är därmed avklarad. Känns gött! Jag tror på mig själv och går det lika "lätt" som det gjort idag så kommer jag fixa det här galant! Bara det ger en exta spark där bak :p


I morgon jobbar jag mellan 9-16.15. Likaså söndag. Detta känns dock helt okej eftersom det ju faktiskt är lättare att inte bli sugen på nåt gottigt, när man är sysselsatt.


Kommer säkert hoppa upp på vågen redan i morgon, är lite besatt av den.. vet att det mest är vatten som försvinner i början - men hey, minus är ändå minus. Inte sant? :)


Tack för era underbara komentarer - ni är fantastiska och ert stöd betyder SÅ mycket! Mer än ni tror :) Det är svårt att blanda in "kompisar" och "släkt" i denna resan. Man skäms ju som sagt. Att få vara anonym och att få underbar respons från utomstående är faktiskt guld värt. Jag behöver det stödet!

Som tur väl är så har jag en Cambridge konsult bara några gator ifrån där jag bor, så jag åkte dit efter jobbet igår och handlade hem en veckoranson. Så nu gäller 3 drinkar / dag samt en massa vatten, 3 liter/ utspritt över dagen.

Hm. Undrar om man får dricka kolsyrat vatten? :S


Första drinken blev en mintchoklad, min favvo. Jag mixade den med iskallt vatten och hade i en massa is. Det är den absolut bästa combon enligt mig. Blir som en "milkshake" :)

 

Så nu är den första drinken avklarad, kl o7.oo. No probs! Ska försöka dricka den andra vid 12-tiden och den sista vid 17-tiden. Borde väl vara rimligt? För att dämpa hungern är det som sagt vatten som gäller och när suget sätter in så går jag och borstar tänderna - för vem vill äta direkt efter att ha borstat? *kanonknep!


Jag hoppas på att gå ner till 63 kg inom kort. Det är ca 5-7 kg tills dess. Det är rätt otroligt egentligen att jag nu pratar om en vikt på 63 kg. En vikt som jag inte ens kunnat drömma om innan, och nu är jag snart där! :D


Jag vägde 103 kg som mest. Och jag vägde 78 kg när jag först träffade min sambo - för 4,5 år sedan. Har legat kring 85-90 kg sedan dess.. Och nu ligger jag på 60-sträckan! Det gör mig faktiskt mäkta stolt :)   



Åh, jag undrar så när jag blir kallad till kirurgen?? Hade varit mycket lättare - inbillar jag mig i alla fall - att ha en tidsplan. Just nu blir jag så stressad av det här med viktnedgången, att jag måste gå ner så snabbt som möjligt. För egentligen kan jag ju bli kallad redan i morgon! Så nu kör jag som sagt cambridge, detta fast jag inte själv tror på en "snabb" viktnedgång :S Dubbelmoral.

Men jag är som sagt villig att göra ALLT för att få bli godkänd hos kirurgen också, det är ju trots allt mötet med honom (jo det är en HAN, usch en manlig läkare skrämmer mig!) som är viktigt....

För att snabbt gå ner ytterligare lite i vikt så börjar jag med Cambridge i morgon. Jag kommer köra ren kur i alla fall en vecka. Tror det blir två.



Går jag ner lite mer i vikt ökar det troligtvis mina chanser att även kirurgen godkänner mig för operation. Jag är villig att göra allt, fast jag egentligen är rätt nöjd med min nuvarande vikt.


Åh ni anar inte vad glad jag är att jag blev godkänd! Nu är hjulet i rullning i alla fall :p

Jaa, äntligen ääääntligen är det över. Eller nja, inte riktigt för - JAG FICK EN REMISS TILL KIRURGEN!!

Kan knappt fatta att det är sant! Läkaren var ganska "hård men mesig", usch hon kände och lyfte - både i liggandes och ståendes position. (blä!) Och hon ställde 1000 frågor.


Hon började också snacket jag är SÅ trött på att höra "det tar längre tid för kroppen att återhämta sig, när man fötts sitt andra barn"... HAN ÄR 1,5 år! Och tror hon på fullaste allvar att skinnet skulle dra ihop sig själv, så är hon ju knäpp! :p


Men, hon beviljade det och ska skicka en remiss till kirurgen. Äntligen! Fick också några manande ord om att "det skulle vara bra" om jag gick ner lite mer i vikt tills dess. Så, nu blir det nya tag. Fler kilon ska bort och jag tror jag ska börja de första med hjälp av Cambridge, för att sedan gå över till GI. Allt för att få lite snabb fart på det hela.


Nu är bara frågan hur lång tid det tar innan man blir kallad till kirurgen? När jag frågade läkaren så sa hon att det är SÅ olika, ibland går det jättefort och ibland tar det längre tid. Gud så spännande!! :D



Nu måste jag göra mig i orning för jobbet, kör 12-19.15 idag. På tal om jobb, så ska jag på en jobbintrevju vid 16-tiden i morgon. Åh jag skulle så gärna vilja byta jobb och jag hoppas på att jag får det - fast helst av allt vill jag ju ha operationen betald. Om jag måste välja, menar jag ....

Jag är verkligen SKITNERVÖS! I morgon vid 9.oo är jag hos läkaren som ska göra en bedömning på mitt häng. Pust & Stön. Känns skittungt!

Nån vänlig person skrev "men det är ju bara en bedömning, det är ändå inte VC som tar beslutet så du behöver inte vara nervös"...


Kan hända. Men det spelar lixom ingen roll! Att visa upp "det värsta man har", något man inte visat för någon annan, något man skäms så oerhört mycket över... det är tufft! I alla fall för mig.


Men i morgon är det alltså dags. Hua! Skänk mig en tanke på morgonen och håll era tummar och tår vid 9-tiden. Självklart uppdaterar jag med hur det gick sen..

Jag har funderat över om man skulle ta med sig bilder, från innan min viktnedgång, på bedömningen? Blir lite mer "bevis" då... kanske till min fördel.... Eller?








Vad tror ni?

Shit nu börjar det verkligen närma sig! Helgen har varit full med jobb och den har flygit förbi i en väldig fart. Nu är det måndag...sen tisdag och onsdag - sen är det dags!!

På torsdag morgon vid 8.00 ska jag alltså visa upp mitt häng, och jag är skitnervös redan nu!

Tanken på att läkaren ska titta, känna och lyfta på mitt häng, gör mig äcklad. Usch... Men, det är väl bara att bita ihop antar jag?


Undrar om man får svaret direkt? Att man blir "godkänd" för en remiss till kirurgen eller om de behöver betänketid? Kanske säger de nej direkt?


SÅ många tankar man har. Vill bara ha det överstökat, ge mig torsdag NU!

Jag hatar sanningen, undviker speglar och hatar att prova kläder. På tal om kläder har jag nog inte handlat några nya kläder till mig själv sen.... innan jag blev gravid med lilleman. Han är nu 1,5 år.

Jo, förresten! Jag köpte en röd, vid & luftig, tunika till jul. Det var allt.


Nu har jag i alla fall kommit ett steg längre i bearbetningen mot sanningen. Jag har tagit kort på mig själv, min kropp & mitt häng. Boven i dramat. Hänget. 




Det är svårt att acceptera, ögonen blir glansiga och man undrar hur det egentligen kunde bli såhär illa? Två barn, en född 2007 den andra 2008. Dottern vägde 4,6 kg och lilleman 3,7 - TROTS han föddes 6 veckor för tidigt!



Fy, denna bilden är nog den mest avskyvärda av dom alla. Men nu visar jag den för er. Jag har fått modet jag så länge saknat, jag börjar acceptera. Jag förstår att jag måste acceptera, för att kunna gå vidare. Jag måste vara stark, istället för svag.


Men visst ser det sjukt groteskt ut? (jag hör hellre ett sant JA, än ett falskt NEJ...)


Jag, November 2008


Jag har kämpat i 1,5 år. Minskat över 30 kg i vikt sedan jag födde min son, för 1,5 år sedan. Jag väger 6 kg MINDRE nu, än när jag träffade min sambo - pappan till våra barn. HAN däremot, väger 30 kg MER än när vi träffades. Jag är 1,54 cm kort - han är 1,97 cm lång. Vi är som helan & halvan.

Men jag älskar honom av hela mitt hjärta ♥


Och saken är den, att det i mina ögon inte handlar om en siffra. En vikt. Det är självbilden, "innehållet" som är viktigt. Otroligt viktigt.

Min sambo mår inte det minsta dåligt över att ha gått upp i vikt, jag däremot mår sämre än nånsin - dels av att ha gått upp så mycket, men också för att ha gått ner så mycket - det var ju DET som skapade mitt häng. Äckliga, motbjudande häng.


Jag ber till gudarna att jag blir godkänd för en bukplastik av landstinget, första steget dit är mötet om en vecka. Vi koncentrerar oss på det och jag ber er läsare, att snälla hålla tummarna för mig. Det kan behövas.

Så var det "bara" en vecka kvar. Om 7 dagar vid denna tiden, är ja på väg till vårdcentralen för bedömning. Detta är numera det enda jag kan tänka på, och jag våndas verkligen mellan hopp och förtvivlan - mellan oro och lycka.

Det kan ju inte gå mer än åt skogen, right? Ett nej är ju egentligen det värsta som kan hända. Hoppas dagarna skyndar fram till den 15:e :)


Något jag funderat över är vem det egentligen är som tar det slutgiltliga beslutet? Är det på vårdcentralen? eller är det kirurgen?


För visst är det väl så att om jag får ett "JA" av vårcentralen, så skickar de en remiss till kirurgen? Eller??


Här i blekinge, så vet jag att landstinget HYR IN en privatklinik och man får göra sin operation hos honom, på hans klinik - under hans händer.

Är det då honom jag får åka till om vårdcentralen säger att jag "godkänd" på torsdag? Eller är det någon läkare på sjukhuset jag måste till först?

*förvirrad*


Hemskt tacksam om någon vet?

När jag mäter får jag det iaf till 6 cm häng.... äckligt häng ....



Jag bryr mig inte om bristningarna eller rynkorna, bara jag slipper hänget!



Usch



Utan kläder



Samma pose MED kläder



Och med ett vitt linne - visst "putar" hänget ut, men det är väl nedstoppat i byxorna...



9 dagar kvar tills jag ska till vårdcentralen. Usch, jag börjar få ångest... :S

Äntligen gjorde jag det!! Jag ringde samtalet till vårdcentralen, så den 15:e ska jag få komma till läkaren för "bedömning". Iiiih! Kan ni fatta det??


Jag vaknade i morse och kände "äh idag ringer jag bara - och så gjorde jag det!"


Kvinnan i andra luren var SÅÅÅ trevlig, inte alls så snorkig som de alltid varit tidigare när man ringt. Hon gav mig en "väldigt snäll" läkare, en kvinnlig sådan på mitt önskemål.


Åh, jag är SÅÅÅ nervös. Redan! Känns som om jag måste svälta mig i 2 veckor nu, för att väga så lite som möjligt när det väl är dags. Det borde ju öka chanserna för ett JA? Eller...?


Åh. Jisses. Jag är alldeles upprymd! :)