Jo, förresten! Jag köpte en röd, vid & luftig, tunika till jul. Det var allt.
Nu har jag i alla fall kommit ett steg längre i bearbetningen mot sanningen. Jag har tagit kort på mig själv, min kropp & mitt häng. Boven i dramat. Hänget.
Det är svårt att acceptera, ögonen blir glansiga och man undrar hur det egentligen kunde bli såhär illa? Två barn, en född 2007 den andra 2008. Dottern vägde 4,6 kg och lilleman 3,7 - TROTS han föddes 6 veckor för tidigt!
Fy, denna bilden är nog den mest avskyvärda av dom alla. Men nu visar jag den för er. Jag har fått modet jag så länge saknat, jag börjar acceptera. Jag förstår att jag måste acceptera, för att kunna gå vidare. Jag måste vara stark, istället för svag.
Men visst ser det sjukt groteskt ut? (jag hör hellre ett sant JA, än ett falskt NEJ...)
Jag, November 2008
Jag har kämpat i 1,5 år. Minskat över 30 kg i vikt sedan jag födde min son, för 1,5 år sedan. Jag väger 6 kg MINDRE nu, än när jag träffade min sambo - pappan till våra barn. HAN däremot, väger 30 kg MER än när vi träffades. Jag är 1,54 cm kort - han är 1,97 cm lång. Vi är som helan & halvan.
Men jag älskar honom av hela mitt hjärta ♥
Och saken är den, att det i mina ögon inte handlar om en siffra. En vikt. Det är självbilden, "innehållet" som är viktigt. Otroligt viktigt.
Min sambo mår inte det minsta dåligt över att ha gått upp i vikt, jag däremot mår sämre än nånsin - dels av att ha gått upp så mycket, men också för att ha gått ner så mycket - det var ju DET som skapade mitt häng. Äckliga, motbjudande häng.
Jag ber till gudarna att jag blir godkänd för en bukplastik av landstinget, första steget dit är mötet om en vecka. Vi koncentrerar oss på det och jag ber er läsare, att snälla hålla tummarna för mig. Det kan behövas.
